Recension - Var är Audrey?

 
Titel: Var är Audrey?
Författare: Sophie Kinsella
 
Då har bloggstafettspinnen nått mig och det är dags att dela med mig av min recension av Var är Audrey?. Sophie Kinsellas ungdomsromandebut. Jag skriver detta inlägg med feber - en förkylning har slagit till hårt - så om viss luddighet förekommer i inlägget ber jag hemskt mycket om ursäkt!
 
Handling
Var är Audrey? handlar om Audrey - en fjorton årig tjej - som efter en incident i skolan, lider av social fobi. På grund utav incidenten och den diagnos som ställdes går Audrey inte längre i skolan. Utan vistas hemma - vilket är toppen. Hon vill nämligen inte gå någonstans. Men under handlingens gång får man följa med Audrey på hennes väg mot tillfrisknad och vittna om de känslor och tankar som hon brottas med. Det är några saker som hjälper henne på vägen, en av dessa är en kille som hon känner lite extra för.   
 
Jag som sedan tidigare har läst flera av Kinsellas böcker, blev lite glatt överraskad att hon i sin ungdomsroman valde att skriva om ett sådant allvarligt ämne. Som den chic-lit-drottning hon är skulle hon ju ha kunnat välja ett enkelt spår och skriva någon som hon redan är van med. Men det gör hon inte, och det funkar bra. 
 
Karaktärer
Det är inte speciellt många karaktärer som man får ta del av, men av de som framkommer i boken får man lära känna flera av dem närmare. Det är sprida skurar på personligheterna i boken och de kompletterar varandra rätt väl, en ganska så tokig morsa med järnvilja, en pappa som är rätt mesig och som ger med sig åt fruns ilskna blickar genom hela boken - utan i slutet då han äntligen vågar stå på sig. En söt lillebror contra en ganska så typiskt tonårsbrorsa som allt för ofta utsätts för mammans påhitt från Daily Mail. Och så han, Linus, killen som är till stor hjälp tillsammans med psykologen Sarah i Audreys tillfrisknande.
 
De som nämns men sedan aldrig riktigt kommer in i handlingen är karaktärerna från skolan, vilket i och för sig leder till att man hela tiden läser med hoppet om att få en större inblick i vad som har hänt.
 
Språk
Språket, ja hur är språket då i denna bok. Ska jag vara helt ärlig, så måste jag säga att jag i början reagerade på det. Det jag reagerade på var att det då och då känns stöddigt och lite nonchalant. Det är ju Audreys röst man får följa, och som den tonårstjej hon är så kanske Kinsella vill förtydliga det.
Jag vet inte om det finns en mer genomtänkt tanke i att det ibland ska vara lite tonårsstöddigt, i och med att Audrey är berättaren och har mer eller mindre ett samtal med dig som läsare (eller vem det nu är hon vänder sig till), och att det stöddiga, nonchalanta tilltalandet som ibland kommer fram ska föreställa något skydd för en person som delar med sig av någon känsligt.
 
I vilket fall som helst så tycker jag att det blir mindre och mindre ju längre in i boken man kommer, och förutom att jag stör mig på tonläget i vissa tillfällen så flyter språket på bra. Det går fort och lätt att läsa. 
 
Mysfaktor
Var är Audrey? är en väldigt trevlig bok, om än med ett allvarligt ämne. Men det blir aldrig tungt eller jobbigt att läsa, utan det hålls hela tiden på en lätt och ganska ytlig nivå. Det lättar och piggar upp lite extra när Linus kommer in i bilden, och en förälskelse börjar spira. Och för att vara en bok där huvudkaraktären har social fobi så är den faktiskt ganska mysig. Annars är väl inte ordet mysig något som man kopplar samman med social fobi.  
 
 
Sammanfattning
Sammanfattningsvis är Var är Audrey? av Sophie Kinsella en ganska lättsmält bok. Man tar sig igenom den enkelt och snabbt då språket flyter på, och kanske för att Kinsella har valt att ta sig an detta allvarliga ämne på ett ganska ytligt sätt. Det vill säga att jag tycker att det kommer och går svårare och mörkare stunder för Audrey men det blir inget nergrottande i dessa. Den är enligt mig även lite små rolig, och då och då kommer jag på mig själv att flina till lite extra åt någon rolighet i boken.
 
Som jag skrivit tidigare tycker jag att det är roligt och modigt av Kinsella att byta riktning, och ganska bra att på ett så enkelt sätt ändå ta upp en sådan allvarlig sak, som social fobi. 

RSS 2.0